Kap 1  

Linnea ryser till när hon hoppar av den lilla motorbåten. Det är kallt den här sena septemberkvällen och mörkret har lagt sig. Hon landar i vattenbrynet och går raskt upp mot skogen. Lina går bredvid henne och Esmeralda kommer tätt bakom dem Johan och Felix bär på två ryggsäckar fyllda med marshmallows och filtar.

De går i 5 minuter innan de kommer fram till tältplatsen. Det finns två stora trästockar runt en liten eldplats. Linnea packar upp en filt och sätter sig tätt ihop med Lina för att hålla värmen, medan Felix, Johan och Esmeralda går för att hämta pinnar och ved till en lägereld.

Linnea och Lina hade känt varandra i snart tio år, de var som systrar och i kompisgänget hade det alltid varit de som var närmast. För Linnea hade året varit väldigt jobbigt. Hennes mamma hade blivit sjuk i cancer och hennes pappa hade gått in i en djup depression. Det var svårt för Linnea att prata om det, men Lina förstod hon henne på ett sätt som ingen annan gjorde.

Efter en stund kommer Esmeralda tillbaka med stora vedklossar i famnen.

• Har de andra inte kommit tillbaka än? frågar hon medan hon börjar stapla pinnar och vedklossar på varandra i brasan.

• Nej, vad då? frågar Linnea eftertänksamt.

• Jag vet inte, men de sa att de gick tillbaka hit, säger Esmeralda och rycker på axlarna. Hon tar ut en tidning ur ena ryggsäcken, tänder eld på den med en tändsticka och lägger det brinnande pappret bland vedklossarna. Esmeralda har varit scout i flera år, något man kanske inte tror vid första ögonkastet. Esmeralda var en tjej som alltid kastade med sitt gyllenblonda hår som föll  i mjuka vågor över ryggen.

• De kommer nog snart. Sätt dig här, vi grillar marshmallows tills de kommer! säger Lina med ett stort leende på läpparna när elden har tagit sig.

Esmeralda räcker grillpinnar till Lina och Linnea och sätter sig ner brevid dem.

Men killarna kommer inte. Minuterna går och Linnea känner att oron stiger inombords.

• Vi går och letar efter dem, de måste ha gått vilse, säger Linnea efter en stund och reser sig bestämt upp.  

Sedan delar de upp sig. Linnea och Lina springer åt ena hållet och sedan fortsätter de längst stranden. Linnea andas fort och känner hur hjärtat slår hårt i bröstet. De ropar på killarna så det ekar, men får inget svar.

• De borde höra oss, ön är ju så liten! säger Lina andfått.

Linnea nickar, de fortsätter på stranden tills det tar slut, sedan fortsätter de upp i skogen. Några meter in i skogen är det så mörkt att Linnea inte ser något över huvudtaget. Men hon springer och fortsätter ropa, tills hon plötsligt snubblar över något som verkar vara en stor gren. Hon vänder sig om för att se vad det är, men då stelnar hon till och kravlar långt ifrån så fort hon bara kan. Linnea känner hur hon börjar hyperventilera och inte kan tänka klart. Hon känner sig svimfärdig, medan det enda hon hör är hennes skenande hjärtslag.

Där ligger Felix, livlös och med ett stort lila blåmärke i pannan. Djupt inom sig känner hon att hon måste ta reda på om han verkligen är… är död. Linnea kryper långsamt längre fram när hon har lugnat ner sig lite och lyser upp honom med sin mobil. Huden lyser kritvit i det starka ljuset. Linnea börjar skaka honom men känner själv att det är hopplöst. Hon känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken och hur händerna skakar. Hon tänker skrika på dem andra men hon får inte fram ett ord. Inom loppet av några sekunder senare kommer Lina springande med andan i halsen.

• Linnea vad har hänt!? skriker Lina andfådd. Linnea pekar med ett darrande finger. Lina stelnar till och blir alldeles vit i ansiktet. Hon vänder sig åt sidan och kräks i en buske. I några sekunder är hon helt tyst, paralyserad av chock. Sedan viskar hon något om att vi måste hitta Johan och Esmeralda. Hon drar upp Linnea i handen och börjar springa allt vad hon orkar. Efter en stund hör de röster lite längre bort och springer dit.

• Har ni hittat Felix? frågar Johan när dem kommer fram.

• J..ja, och han är… död. säger Linnea snyftande medan hon känner paniken stiga och tårarna rinna ner för kinderna.

• Va? Är du säker!? säger Esmeralda.

• Han andas i alla fall inte. Vi måste ringa efter hjälp. säger Johan lugnt medan han tar upp sin telefon för att ringa, men stoppar ner den lika snabbt igen. Det finns ingen täckning. Vi måste hämta hjälp på land, säger han.

Linnea förstår inte hur han kan vara så lugn, men håller med honom, det finns ju faktiskt ingenting annat att göra.

De bestämmer sig för att Linnea och Esmeralda ska stanna kvar på ön och att Lina och Johan ska åka in till fastlandet med båten.

• Jag startar båten. Hämta flytvästarna vid brasan, ropar Lina till Johan.

Lina springer för allt vad hon har. Regnet piskar mot hennes ansikte, och hon ramlar nästan över alla rötter och grenar på marken. Men när hon äntligen kommer fram får hon en chock. Båten är inte där.

KAPITEL 2:

Johan, Linnea och Esmeralda småspringer tillbaka till tältplatsen. När de kommer fram rafsar Johan åt sig två flytvästar och sedan springer han iväg igen. Esmeralda går på toa, och Linnea blir själv kvar. Hon kan inte riktigt tänka klart, en utav hennes allra bästa kompisar har dött. En tår sipprar ner för kinden och hon börjar gråta på nytt. Tårarna smakar salt i munnen och hela kroppen skakar. Plötsligt kommer Johan tillbaka med andan i halsen.

• Var är Lina? hulkar Linnea fram .

• Lina måste ha åkt utan mig, båten är inte där och inte Lina heller. säger Johan.

• Skojar du med mig? Hon kan ju inte ens köra båten! säger Linnea. Gråten har byts ut mot en irriterad röst. Kan Lina inte bara lyssna för en gångs skull, nu behöver vi ju oroa oss för henne också! tänker hon och sliter flytvästen ur famnen på Johan.

• Vad gör du Linnea? ropar Johan och följer efter Linnea som börjat springa.

De springer tills de kommer fram till båtplatsen, som somsagt är tom. De börjar ropa på Lina men förstår efter några minuter att det är lönlöst. Linnea känner ett styng av oro i bröstet. Varför skulle Lina ha åkt utan Johan? Tankarna snurrar runt i huvudet och hon blir alldeles yr. När Linnea vänder sig om, ser hon något sticka fram bakom en sten lite längre bort. Hon springer fram till stenen, och där ligger Lina. Det sista hon ser är Linas mörkbruna hår glänsa i månskenet innan hon tappar känseln i benen och faller handlöst till marken.

Plötsligt får Linnea tillbaka medvetandet. Benen känns tunga och hon känner sig förvirrad. Vad hände egentligen? Vart är Lina? Hon spärrar upp ögon och ser Esmeralda sitta bredvid henne. Hon har rödgråtna ögon och hennes blonda hår står åt alla håll.

• Linnea.. Linnea! ropar hon och skakar Linnea. Du måste vakna!

Linnea sätter sig motvilligt upp och tittar runt sig. Det har nästan börjat ljusna och det är inte lika kallt längre.

• Vart är Johan? säger Linnea med en svag och orolig röst.

• Han gick för att hämta en filt till dig. Men Linnea, jag tror att det är han, det är Johan som mördat Lina och Felix! Jag hörde dem bråka förut och han har varit ensam med dem varje gång! Tror du verkligen att det var en tillfällighet att båda har dött under samma kväll? Och att båda två har samma sår i pannan? säger Esmeralda förtvivlat.

• Men, nej det kan inte vara… det kan inte vara han! Jag har känt honom i hela mitt liv! Han är den snällaste jag vet! säger Linnea och känner hur paniken börjar stiga inom sig. Djupt nere känner hon att Esmeralda har rätt. Det kan inte ha varit en slump.

Hur ska jag få in falska ledtrådar osv? Hur ska den sluta? Behöver tips!