Annons:
Etikettmedlemmars-skrivtrådar
Läst 1273 ggr
Inkanyezi
6/1/14, 11:18 PM

Resa femtio år bakåt i tiden

Det här är första kapitlet på en text som jag jobbar med om min resa till Kuba år 2000 och vad som hände sen.

Våren 1996

Slamret av rullbrädorna var öronbedövande. På vad som en gång i tiden hade varit en plaskdamm åkte en mängd yngre medborgare runt på diverse hjulförsedda redskap. Ramper hade byggts upp för att de skulle kunna hoppa och utföra diverse akrobatik, och av allt att döma roade sig stadens barn kungligt. Jag kom just ut ur tunnelbanan och stannade upp ett ögonblick och kisade mot solen.

Jag mindes den här platsen sedan jag var yngre, då spårvagnarna hade kommit slamrande nerför Odengatans backe och det var bilparkering i mitten av Sveavägen, mellan de båda körbanorna. På den tiden var det vatten i dammen, och pilarna, som var mindre då, hade speglat sig i dess yta. En liten bäck hade kastat sig lekfullt nerför kullen från observatoriet förbi kentauren som stod staty i sluttningen. Vid utloppet var det ett litet vattenfall som brukade porla rogivande. Den jättelika dammen fylldes inte mer i slutet av det tjugonde århundradet. I stället hade den tagits över av Vasastadens skejtare, som uppskattade dess släta botten. Drygt ett decennium senare skulle bilden ånyo ändras, och vatten än en gång spegla Observatoriekullen.

Jag tog ett skutt upp på den lilla plattformen som skiljer parken från trottoaren vid tunnelbaneuppgången och fortsatte sedan längs insidan av muren som löper utmed Sveavägen. Längre bort satt människor vid hamburgerrestaurangen och avnjöt sina Big Mac med pommes frites och mörkbrun läskeblask.

Någon hade kritat upp en hage på stenplattorna. Det låg en platt vit sten på åttonde rutan. Jag hoppade på ett ben de tre första, vilade på fyran och femman och hoppade sedan vidare till tian över sexan, sjuan och nian.

En liten flicka tittar långt efter den lille mannen som hoppade hage. Farbröder brukar inte göra så, det var något alldeles speciellt med den där mannen. Flickan, som hette Rut, tänkte att det var nog en pappa. Han såg alldeles säkert ut som en pappa, för han hade ryggsäck på ryggen. Det brukar hennes pappa ha.

Jag är på väg till ett möte vid Norrtullsgatan. Egentligen hade det varit närmre att kliva av vid Odenplan, men jag tyckte att när jag hade ett par minuter över kunde jag gå av en hållplats tidigare, så att jag kunde ta en liten promenad i det vackra vårvädret.

Någonting drar mig in i historien

Kanske började den här berättelsen egentligen långt tidigare, när en fjäril långt borta i Asien fladdrade med vingarna strax efter att den stora bomben hade fallit och allting förändrades. Men mer troligt var det lite senare, när en liten pojke hittade en flaska i Tegnerlunden och upptäckte att det var någon därinne. Pojken drog ur proppen och är numera tillsammans med sin fader Konungen i Landet i Fjärran. Den berättelsen började förresten också bara runt hörnet här, uppe på Upplandsgatan.

I vart fall var det en helt annan historia. Nu promenerar den lille grånande mannen som är jag Sveavägen framåt förbi MacDonalds och jag viker plötsligt av, som av en ingivelse, och går uppför den haltande åsnetrappan mot bibliotekets huvudingång. Ingången är en mycket trång svängdörr, följd av en lång trappa upp till den stora kupolvåningen där böckerna finns.

Jag går inte uppför trappan som många gånger förr, vilket man kunde förvänta sig. Jag viker i stället av åt vänster direkt efter ingången och går in på avdelningen för videofilmer och talböcker. Jag går rakt igenom det första rummet och tar där ett steg åt vänster och stannar bakom en kvinna som står och plockar bland videofilmer i en hylla.

Så smått börjar jag fundera över vad jag gör där, jag har ju ingen videoapparat, inte ens en teve. Jag har aldrig tidigare besökt den här avdelningen på biblioteket, men det var som om någonting drog mig dit.

Hon vänder sig om, tar ett steg mot mig, ger mig en kram och säger:
"Hej! Jag tänkte just på dig. Jag har en film jag tror du skulle vilja se."

Det är min syster Estelle, och det är flera år sedan vi sågs sist. Estelle berättar att filmen handlar om några musiker från Kuba, som har varit på Vattenfestivalen. Att jag skulle vara road av det ser hon som självklart, eftersom det var genom mig som hon själv började intressera sig för latinamerikansk kultur och musik. För drygt trettio år sedan brukade jag spela låtar ifrån Andernas högland på indianflöjt. Därför förknippar Estelle sådan musik, eller snarare all musik från Latinamerika, med mig, hennes storebror, som hon alltid har beundrat lite, så som småsystrar ofta gör.

Mitt möte börjar om ungefär en kvart, så vi kommer överens om att jag ska komma hem till henne och titta på filmen nästa dag. Jag känner mig en aning omtumlad. Hur kom det sig att jag hade gått av en hållplats tidigare, varför hade jag gått in på biblioteket, och varför av alla saker, hade jag gått till vänster in på videoavdelningen där jag inte hade någonting att skaffa? Så småningom kommer det att klarna för mig att det berodde på att tiden var mogen. En del saker kan man göra när som helst, men riktigt stora saker kräver ibland att man väntar tills tiden har hunnit mogna. Man märker det på ungefär samma sätt som man känner att en mango är mogen, den ger efter för ett lätt tryck och är mycket söt och väldoftande.

Jag stöter ihop med min son Yann när jag ska gå ut ifrån biblioteket. En plötslig regnskur får oss att avvakta en stund med att gå ut, den upphör lika snabbt som den kom. Vi slår följe upp mot det nedlagda bryggeriet på Norrtullsgatan där mötet ska vara. Det är ett möte med en liten grupp datorintresserade personer, och en av de tongivande personerna i den gruppen är Yann, som har lekt med datorer sedan han var en liten hackarunge. Han är inte så liten längre, snarare en ung man i sina bästa år, med långt hår och likaledes långt skägg. Strängt taget är hela han ganska lång, åtminstone om man jämför honom med hans far, i synnerhet håret.

De här mötena är närmast en ritual på måndagarna vid den här tiden, mot slutet av det andra årtusendet efter att ett litet barn föddes, som senare, när han var vuxen, kom att spikas upp på ett kors. Jag hoppas att ingen ska behöva spikas upp på ett kors i den här berättelsen. Det gör antagligen ganska ont.

När jag och Yann går Hagagatan framåt möter vi en liten flicka som har nya röda stövlar. Hon hoppar jämfota i en vattenpöl så att det plaskar och skrattar ett klingande glatt skratt. Flickan har blonda lockar och en röd kappa. Hon heter Sara. Sara är på väg hem från dagis tillsammans med sin pappa. I handen håller hon en trasdocka som heter Linn.

Filmen

Nästa dag går jag hem till min syster på Södermalm efter jobbet. Hon bor ganska nära Södra Station, så det går kvickt att komma dit från Haninge, där jag arbetar på ett företag som gör filter för att ta bort tobaksrök ur luften. Filmen är mycket intressant. Den visar några gamla musiker som spelar med mycket stor inlevelse och originalitet. En av musikerna är över nittio år, och han fortsätter med musiken i samband med turnén som beskrivs i filmen, efter att i flera decennier ha varit mer eller mindre bortglömd där borta på Den Stora Ön. Han har arbetat med att göra cigarrer i stället för musik.

Ett par av melodierna hinner fastna, "Chan Chan" och "Veinte Años". Jag bestämmer mig för att försöka höra de här gubbarna om de än en gång skulle komma tillbaka till Sverige, och kanske får nu ett litet frö som har legat i dvala många år ny näring, att jag kanske någon gång borde resa till Den Stora Ön där borta i Karibien.

I början av sjuttiotalet spelade jag tillsammans med en fransman, Roger Wenig, som bland annat hade varit på Kuba. Roger hade många gånger sagt att jag borde åka dit, eftersom jag säkert skulle gilla musiken där. Någonstans hade drömmen funnits, men många saker hade kommit emellan innan det skulle bli möjligt. Tiden var ännu inte mogen.

Jag har ganska dåligt med pengar. Eftersom det har varit hårda tider och jag gick arbetslös några år, kunde jag inte betala underhållet för mina barn, som bodde hos sin mor. Skulden har växt så att den nu måste betalas av med i stort sett allt som finns över på lönen. Inte förrän om tidigast något år kommer jag att kunna resa någonstans överhuvudtaget.

Kanske tiden inte är riktigt mogen än, men det finns tecken på att den håller på att mogna. Om man känner efter ordentligt märker man kanske att den börjar mjukna.

Mina förberedelser

Efter att jag har sett filmen med de gamla gubbarna börjar jag samla på skivor med traditionell musik från Den Stora Ön, främst från den östra delen. Jag går också på konserter, vid ett tillfälle med en av de musiker som var med i filmen, Eliades Ochoa. Jag bjuder min syster Estelle på konserten, tillsammans med en av hennes kompisar, Alicia, som kommer från Chile. Jag förbereder mig på många sätt för att fara till ön och själv ta reda på hur det är där, men jag har ännu inte nämnt det för min syster. Än så länge är det en hemlighet, ja ännu är jag strängt taget inte säker själv på att jag någonsin kommer att göra den där resan. Estelle förstår förstås ändå, precis som den där vårdagen då hon stod på biblioteket och råkade tänka på mig.

Jag försöker också spara undan lite pengar, eftersom jag kommer att behöva kanske tiotusen för själva resan och räknar med att jag kommer att göra av med omkring tiotusen när jag är där, så jag har satt som mål att få ihop minst tjugotusen kronor, men gärna mer. Min skuld är slutbetald efter några månader, så att jag kan börja samla till resan.

Jag hade tänkt mig att försöka bilda min egen uppfattning om det kontroversiella landet, som bland många latinamerikaner målas upp som paradiset på jorden, medan andra mer liknar det vid helvetet. Sanningen kanske ligger någonstans däremellan, knappast himmelrike, men kanske inte heller helvete. Men jag vill inte påprackas fördomar, så jag försöker sluta mina öron för andras uppfattning om vad Kuba är. Jag vill se landet själv, träffa människorna där, och bygga min egen uppfattning om det, baserat på vad jag själv upplever. Jag vill tala med kubaner, inte bara peruaner, svenskar, chilenare och venezolaner. Jag vill känna landet genom dess invånare, göra mig bekant med hur det är att leva där.

Min spelkamrat José försöker få mig att slå mina Kubatankar ur hågen, och berättar om hur jag kommer att bli formligen överfallen av kvinnor som vill gifta sig för att komma ut ur landet, och förhoppningsvis bli rika, vilket jag försöker ta som en överdrift, även om han säger att det är likadant som andra fattiga länder. Jag har ju varit i Bolivia och Peru, och där fick jag faktiskt frierier på rent märkliga sätt i de mest oväntade sammanhang. Han säger att det är samma på Kuba, fast värre. Men han ber mig att när jag någon gång kommer dit, att jag köper honom en tres, den lilla gitarr som är speciell för Kuba, kanske särskilt för Oriente.

Jag har också en arbetskamrat från Venezuela, provinsen Vargas. Han heter Gustavo, och han föreslår att jag ska göra en rundresa och besöka Venezuela också, för att hälsa på hans familj. Den idén tycker jag är bra, så jag tänker mig att det kanske går att ordna. Jag skulle gärna vilja dit också, även om Kuba är det som främst fångar mitt intresse för stunden. Också Venezuela har mycket intressant musik, och jag spelar och sjunger en del låtar därifrån.

Bakslag

Det tar inte mer än ungefär ett halvår att få ihop till en resa, och jag har ungefär tjugofemtusen drygt ett år före sekelskiftet. Då händer något som jag inte hade planerat. Min gamla mamma, nära åttio år, har dragit över på sitt bankkonto. Hon har en kontokredit på femtusen, så hon har inte fått något meddelande om att hon har lagt ut mer än vad som flyter in, förrän det fattas en bra bit mer än fem tusen kronor. Med hyran som ska in i månadsskiftet fattas nära niotusen, som måste in direkt för att hon ska kunna fortsätta använda sitt konto. Där rök min planerade resa.

Så jag gnager på ramarna ett tag till för att få ihop mer pengar, och så gör hon det igen! Precis när jag ska iväg och köpa biljett, fattas det elvatusen på hennes konto, och eftersom jag har ungefär tjugotusen så är det ganska enkelt att lösa problemet, åtminstone det omedelbara, men det blir inte någon resa. Jag är naturligtvis rätt arg och lite uppgiven, för att min åldrande mor inte förmår sköta sin ekonomi, och för att min resa än en gång går i putten för något som jag inte rår över. Jag försöker få henne att åtminstone ta bort den där kontokrediten, så att hon ska få en varning direkt när hon drar över, men jag tror att hon inte har alla hästar hemma riktigt nu. Vi blir väl alla gamla och det kan hända att man inte klarar alla vardagliga saker – som att se till att inte lägga ut mer pengar än vad som finns. Mamma har precis flyttat in hos sin yngsta dotter, min lillasyster Estelle, så framöver hoppas jag att Estelle kommer att ta ett visst ansvar för att det inte ska bli likadant en gång till.

Todo lo que sucede conviene

Lite tur hade jag faktiskt där, kanske ganska mycket tur om man ska vara noga. Så som jag hade planerat, skulle jag ha varit i Vargas i Venezuela till jul 1999, precis när den stora lerfloden raserade staden som Gustavo kom ifrån. Trettiotusen döda och oanade skador som inte är reparerade ännu tretton år efter katastrofen. Gustavos mor och syster räddades med helikopter från taket av deras hus, och hela staden är utplånad. Jag var inte där, tack vare min mors oförmåga att sköta sitt konto.

Jag behöver alltså några månader till för att få ihop till en resa, och Venezuela ligger inte längre på önskelistan. Jag tror inte att jag skulle vara någon direkt tillgång där, och ställena jag skulle besöka finns helt enkelt inte längre. De är dränkta i lera och rasade med stenar stora som mindre hus.

Jag jobbar vidare och har sparat en hel del semester vid det här laget. Jag har hela sex veckor innestående, utöver de vanliga fem veckorna, så det finns chans till en ganska rejäl semester. Men jag har inte pengarna som behövs riktigt än, så resan kommer nog inte att kunna bli av förrän framemot sommaren.

Så visar det sig att jag har dolda resurser. Min gamle barndomskamrat Teddy kommer plötsligt på att jag hade betalat tolvtusen som han låg efter med hyran en gång, och eftersom han hade fått in en del pengar på skulpturer som han hade sålt och arbete han hade gjort, så betalade han tillbaka de pengarna. I februari har jag åter de cirka tjugofemtusen som jag hade räknat med att resan minst skulle kosta, och jag kan gå och skaffa visum och planera min semester. På jobbet vill de inte släppa mig förrän fram i april, så jag lägger semestern från slutet av april och nästan hela maj på det nya året 2000. Resan går bara till Kuba, till Holguín först, för att jag därifrån ska ta mig till Santiago.

Annons:
Aniara14
6/5/14, 12:44 AM
#1

Sorry, råkade trycka på "Publicera kommentar" av misstag.

An ounce of prevention is worth a pound of cure

parsley
6/7/14, 2:09 PM
#2

Spännande. Fortsätt skriv och utveckla historien.

Inkanyezi
8/5/14, 4:57 PM
#3
Äntligen är tiden mogen

När det nu var klart att jag skulle kunna åka, köpte jag en biljett. Jag hade inte tänkt åka på en charterresa till någon badort, utan det var musiken jag var ute efter, och jag ville också besöka en del platser som förekom i sångerna. Alltså köpte jag inte en biljett till Havanna eller Varadero, utan jag flög reguljärt till Holguín, som ligger på östra Kuba ungefär femton mil från Santiago. Santiago var en plats som jag hade bestämt mig för att jag skulle besöka. En av sångerna som jag hade lyssnat på var en inbjudan till att gå till Casa de la Trova i Santiago, så helt klart skulle jag dit.

Utöver musiken hade jag inte gjort några förberedelser inför resan, så jag visste i stort sett ingenting om landet. Naturligtvis måste jag gå till ambassaden och skaffa ett visum, och där fick jag inte mycket upplysningar heller. Jag betalade bara de drygt tvåhundra kronor som det kostade, och så var det färdigt med det. Jag var egentligen enormt naiv, rentav förtröstansfull. Jag tänkte, att bara jag kom dit så skulle allt lösa sig.

När resdagen kom, packade jag ner min charango och flöjt i ryggsäcken och stoppade en liten resväska full med grejer som jag hade hört att folk ville ha på Kuba - tvål, tandkräm, tandborstar, och till sist lite sytråd, som jag av en slump tänkte att den kunde komma till pass, då jag just hade läst en artikel om hur någon var ute för att handla i Havanna och inte kunde hitta just sytråd. Jag plockade helt enkelt ur all tråd och alla nålar ur mitt syskrin och lät det åka med.

Schiphol

Charangon stack upp ur ryggsäcken, och när jag satt och väntade på mitt plan i Schiphol kom en kvinna fram och frågade mig vad det var för instrument jag hade i ryggsäcken. Jag plockade upp charangon och spelade en låt, Veinte Años, som fanns på skivan som jag först hade skaffat, Buena Vista Social Club. Hennes man kom också fram, och det visade sig att han var musiker, spelade tres, och han var på väg till Cueto för att de skulle hälsa på hans mamma. Cueto var ett av mina mål på resan, och när han föreslog att jag skulle följa med honom hem till Cueto tackade jag ja.

När Australiens urbefolkning går på vandring, följer de ”song lines”, sträckningar som beskrivs i sånger. Nu kom jag att göra på samma sätt. Jag hade lyssnat på hundratals sånger, och i många av dem fanns resor beskrivna. Jag var på en sådan resa nu, där jag följde raderna i sånger som jag hade hört. Sångerna var min karta. Jag skulle först komma att följa en av dem, och sedan en annan. Cueto förekommer i en av Compay Segundos låtar, Chan Chan. "De Alto Cedro voy para Marcané, llego a Cueto, voy para Mayarí." Så det var mer eller mindre självklart att jag skulle till Cueto.

Ankomsten till Kuba

Senare, på planet mot Holguín, kom jag i samspråk med en tjej som satt i stolen bredvid, och hon berättade för mig att man måste ha en bokning av hotell för att komma in i landet. Hon visade mig en stilig blankett som hon hade förfärdigat i datorn, med en bekräftelse på bokning av hotell, och hon föreslog, eftersom jag inte hade bokat någonting ,att jag bara skulle säga att jag var med henne.

Det visade sig vara en bra idé. Naturligtvis frågade passkontrollanten om min hotellbokning, och jag bara pekade efter Mireille som just hade gått förbi och sade att jag var tillsammans med henne. Tjänstemannen frågade då om hon var min fru, och jag svarade ja, och så var det klart. Strax efter, utanför flygterminalen, fick hon tag på en buss till Santiago och vi skildes åt. Det var det mest kortvariga äktenskap jag har haft.

Jag åkte som överenskommet med Alberto och Sandrine till Cueto med den bil som kom för att hämta dem. Alberto förklarade för mig att vi måste vara diskreta, eftersom det inte var tillåtet för privatbilar att plocka upp turister. Vi smet iväg så obemärkt som möjligt, i stället för att kliva i bilen utanför utgången från flygplatsen, vandrade vi ner mot parkeringen och smög in i bilen utan att någon av poliserna som det vimlade av lade märke till det.

Resan till Cueto var ett äventyr i sig. Redan på flygplatsen hade värmen slagit emot mig som en vägg, jag var definitivt inte van vid tropiskt klimat. Mörkret sänkte sig snart, och vi åkte genom många mindre samhällen som inte hade nämnvärd vägbelysning. Massor av folk var ute på vägen, gående eller cyklande, eller med häst och vagn, och ingen hade någon form av belysning eller reflexer. I synnerhet som folk i allmänhet där är rätt mörka i hyn, kan de vara mycket svåra att upptäcka i mörker. Att köra bil på Kuba efter mörkrets inbrott kräver syn som en uggla.

Cueto

Cueto är en liten landsortsstad. En stor del av staden sträcker sig efter järnvägen, som används för att transportera sockerrör till sockerbruket i Marcané som ligger ett par mil bort. Kuba var för mig en chockupplevelse, jag hade inte föreställt mig att det skulle vara så fattigt och att hus och vägar skulle vara i så dåligt skick. Flera av husen längs gatan som gick ner till Albertos mammas hus var av trä, och inget av dem hade målats. Träet hade grånat, murknat och spruckit, och lagningar på taken visade att ett visst arbete var nödvändigt för att hålla regnet ute när den tiden kommer. Just nu var det i slutet av torrtiden, och det hade varit mycket torrt under lång tid. Under flera år hade det inte regnat normalt efter vad folk sade. Jag tyckte ändå inte att det verkade överdrivet torrt, det fanns vatten i bäcken, och det märktes också att det fanns grundvatten rätt ytligt i jorden. Träden var gröna och kokospalmerna bar mycket frukt. Sockerrören stod flera meter höga på fälten runt omkring Cueto.

Vi kom överens om att jag skulle sova hos en bror till Alberto, som hade ett hus invid järnvägen, några hundra meter från hans mammas hus. Kvällen som vi kom satt vi uppe länge och pratade med Albertos mamma och syskon och en del andra släktingar och vänner som hade kommit för att hälsa Alberto välkommen hem.

På kvällen nästa dag hade man bestämt sig för att slakta en bock och bjuda till kalas, och jag var självklart inbjuden. Rätt mycket rom dracks vid festen, även av dem som skulle utföra själva slakten, och det bar sig inte bättre än att Armando skar sig i handen när han skulle flå bocken. Det var ett rätt otäckt sår, men han viftade bara bort alla kommentarer om att det borde sys, och lindade om en trasa, så att festen kunde fortsätta. Han hade fått i sig rätt mycket rom, så han märkte väl inte så mycket av såret, men jag tyckte att det såg otäckt ut. Jag visste ju inte ännu hur sällan man får riktigt kött, så jag förstod inte det exceptionella i att kunna äta sig mätt på kött.

Efter ett par måltider hade jag lagt märke till att människorna jag var med oftast äter en och en, inte alla samtidigt, och långt senare fick jag förklaringen att när man inte har mer än en tallrik och en uppsättning bestick, så måste man helt enkelt turas om.

Vid festen kom alla möjliga kärl till användning, och de flesta använde fingrarna för att pilla i sig maten. Jag fick bestick, eftersom jag var en utländsk gäst.

Alberto förklarade att om jag skulle stanna längre i Cueto var man tvungen att anmäla det till invandringsmyndigheten, eftersom det inte var tillåtet att ha utlänningar boende hemma om man inte hade gjort en sådan anmälan. Jag hade ju tänkt fortsätta till Santiago, så vi bestämde att killarna som hade kört oss från flygplatsen skulle skjutsa mig till Santiago nästa dag.

Tres

Nana, som jag sov hos, spelade också tres. Jag hörde hur han övade på morgonen, och jag tog en rejäl titt på både hans och Albertos instrument. Jag hade ju inte sett en tres tidigare, så jag var nyfiken på vad det var. Den ser ut ungefär som en gitarr, men är lite kortare, som en requinto. Den har tre dubbla strängar av stål, stämda i D dur, A, D och F#. En av strängarna, A, har oktavsträng, men de andra två är stämda parvis lika. Bara den låga A-strängen är omlindad, de övriga är heldragna. Jag ville gärna skaffa mig en tres, och jag frågade om man skulle kunna få tag på en i Cueto. Nana sade att han hade köpt sin i Havanna, och att den hade kostat 150 dollar. Det fanns ingen som gjorde instrument i Cueto.

Jag plockade ur ungefär hälften av tvålen, tandkrämen och tandborstarna ur min packning i Cueto och gav det mesta till Albertos mamma. Mycket riktigt var det uppskattat, i synerhet tandborstarna, som jag hade rätt många av. Man sade att det inte gick att få tag på borstar av så bra kvalitet på Kuba.

Senare skulle det visa sig att tandkräm och tvål inte är några bristartiklar, det är priset som gör att kubanerna inte kan köpa dem. En kuban tjänar vanligen mellan hundra och hundrafemtio pesos i månaden. Det är ungefär en femtiolapp i svenska pengar. En tvål kan inte köpas för pesos, utan man måste ha "divisas", och priset motsvarar ungefär fem kronor för en tvål, vilket i blir omkring femton pesos. Det är lätt att inse, att eftersom den kostar en tiondel av månadslönen så är det en lyxartikel. Samma gäller en hel del andra nödvändiga basartiklar, som tvättmedel eller schampoo. En liten påse tvättmedel kostar en dollar, en femtedel av månadslönen. Det var alltså ingen brist på tvål på Kuba, och inte heller på tandkräm. Jag bär inte med mig sådana mängder av dessa saker längre när jag åker, utan jag tar företrädesvis sådant som man inte kan få tag på överhuvudtaget, eller saker som vi har av mycket bättre kvalitet än vad man kan hitta på Kuba. Tandborstar hör dit, och bomullslakan, liksom en hel del hushållsartiklar. Jag tar också med mig strängar och plektrum till musikerna, eftersom det är svårt att få tag på dessa saker.

Resan till Santiago

När jag skulle komma överens med grabbarna om skjutsen, sade de att det skulle kosta tjugo eller tjugofem dollar, och jag bjöd tjugofem och lämnade över dem omedelbart, eftersom jag tänkte att de kan behöva köpa bensin innan vi åker. Alberto och Nana tillrättavisade mig för detta och sade att man inte gör så på Kuba, man betalar aldrig i förskott. De sade att det inte gjorde så mycket, eftersom de här grabbarna är pålitliga, men att jag inte skulle göra så igen.

Vi startade på förmiddagen efter att vi hade ätit frukost hemma hos Albertos mamma. Sandrine hade dagen innan fått tag på ost, och hon var mycket road av att osten gjorde ett litet gnissel när man bet i den. Det var onekligen mycket skojigt att äta ost som låter.

När vi åkte från Cueto tog vi resan från Chan Chan bakvägen. Först mot Marcané, sedan mot Alto Cedro. Bilen stannade åtskilliga gånger under resan, eftersom bensinpumpen sög tjuvluft för att slangkopplingarna inte var täta. Vi försökte fixa felet genom att korta av en av slangarna en bit, så att en lite mjukare bit av slangen skulle kunna suga åt bättre om röränden, men bilen trasslade hela tiden. Det var en gammal rysk bil, som hade sett sina bästa dagar för ett par decennier sedan. Den enda del som funkade klanderfritt var bandspelaren, som förefaller vara ett mycket viktigt tillbehör i en kubansk bil. Man har alltid musik omkring sig i en eller annan form. Just nu var det merengue som var i ropet, i ganska specifikt kubansk tappning, mycket likt salsa.

Salsan kanske tarvar en förklaring. Jag har inte varit speciellt förtjust i salsa, mycket för att det är diskomusik, lite monoton, och melodiskt såväl som textmässigt ganska påver. Den traditionella musiken från östra Kuba däremot innehåller mer poesi och är mer melodisk, samtidigt som de rytmiska motiven i salsan har hämtats därifrån.

Santiago

Eftersom jag inte har varit i Santiago förr, tar jag tacksamt emot tipset att bo hos en släkting till killarna med bilen. Naturligtvis är det lika olagligt som i Cueto, de har inte den licens som krävs för att ta emot utlänningar, men de behöver pengarna. Vi kommer överens om ett pris på sjutton dollar per natt, och jag får ett mycket fint rum med en bred och bekväm säng och toalett med dusch direkt i anslutning till rummet. Familjen där jag bor är en tämligen typisk kubansk familj. Huset ägs formellt av en äldre dam som bor i det innersta rummet. Hon är mycket gammal, nästan hundra år, och går inte längre ut, men hon sköts om av Tamara, som kan betraktas som familjeöverhuvud. Tamaras dotter Mirza och hennes man Luís med barnet David, sex år, är resten av familjen. Mirzas pappa har ett par år tidigare lämnat familjen för en annan kvinna.

De första dagarna i Santiago går jag något trevande ut ifrån det hus som jag har valt att bli min fasta punkt. Jag lär känna en del människor, och jag prövar att låta mig luras av bondfångare som vill sälja på mig cigarrer eller klippa mitt hår till en billig penning. Så kommer det sig att jag får en billig klippning för tre dollar, ungefär tjugofem spänn, vilket hemma i Stockholm kostar betydligt mer. Tamara tillrättavisar mig för min godtrogenhet och talar om för mig att priset ska vara tre pesos, alltså bara ungefär en tjugondel av vad jag har betalat. Tre dollar är tre veckolöner för många människor i Santiago.

Nu har jag ju kommit överens med henne om att betala sjutton dollar för rummet, tre månadslöner, per natt. Vi kommer också överens om att jag ska få äta hos henne för tre dollar efter att jag har prövat på stadens utbud av restauranger. Nu har jag alltså helpension för tjugo dollar, vilket jag ser som ett ganska rimligt pris.

Vad jag ännu inte vet är att Luís har vunnit på lotteriet. Inte pengar, det är inte ett sådant lotteri som kubaner förknippar med lotteriet, utan utlottningen av uppehållstillstånd i USA, vilket innebär att man kan slippa undan diktaturstaten och tjäna pengar, som man sedan kan skicka tillbaka till sina släktingar och använda till att kanske ta över sina nära och kära. Det här visumlotteriet brukar inkludera hela familjen, men eftersom Luís och Mirza inte är gifta, ingår de inte som en familj, och det är bara Luís som får åka.

Luís har i flera år haft ett litet snickeri på taket till huset, och han har en motorcykel som han ska sälja. Tillsammans med de pengar som jag skjuter till genom att bo där kommer det att räcka till alla kostnader som är förknippade med emigrationen.

I ett av mina samtal med Luís slänger jag fram att jag i alla fall inte ser ett öppet förtryck, som man skulle kunna tro att det vore uppenbart i fallet av en sådan diktaturstat som Kuba sägs vara. Luís skakar på huvudet och säger att det inte syns på det sättet. Så berättar han om restaurangen som han hade i Tunas och som togs ifrån honom för att den gick för bra. Kubaner får driva rörelser i liten skala, men man får inte anställa folk, utan de som hjälper till måste komma från den egna familjen.

Restaurangen blev en lönande rörelse, och grannar ville bli delaktiga, alla behöver ju någon inkomst, och därigenom överträddes reglerna och rörelsen stängdes. Han berättar också om skolan, och om hur man som litet barn får lära sig att hylla revolutionens hjältar och hata dess fiender. Hur barnen uppmanas att ange sina föräldrar för antirevolutionära yttranden, och hur de belönas för angiveriet. Han berättar om "kommittén för försvar av revolutionen" (CDR), som kan samla ihop folk för att gå hem till dem som är ”fiender till revolutionen” och hota dem eller bara störa dem nattetid, med slagord och genom att kasta sten på deras hus. Jag hade lite svårt att tro allt det där, men senare har jag fått det bekräftat. Jag har till och med sett värre saker som har gjorts under förevändning av försvar för revolutionen.

Casa de la Trova

Efter ett par dagar i Santiago har mina cirklar utvidgats, och jag uppsöker Casa de la Trova, som var ett av de ställen som jag hade bestämt mig för att besöka, och som jag känner mig inbjuden till av en annan sång: ”Cuando vayas a Santiago, compay, te voy a invitar, a un lugar querido, que te va gustar.”

Jag har med mig min charango, som möter mycket nyfikenhet. Alla frågar om det lilla instrumentet, och jag spelar några låtar, däribland också Veinte Años. Det leder så småningom till att jag min första kväll på Casa de la Trova kommer att uppträda där med en av grupperna som spelar, och vi spelar tillsammans Veinte Años. Jag har blivit upptagen i gemenskapen, och när jag nämner att jag är på jakt efter en tres, så erbjuder sig Pinto, som spelar tres i bandet jag just spelade med, att lära mig spela. Jag återvänder hem rätt nöjd med min första kväll på Casa de la Trova.

På vägen till Casa de la Trova nästa dag träffar jag Yoel, som erbjuder sig att hjälpa mig att få tag på en tres. Han ska visa mig till en man som tillverkar instrument.

Jag följer Yoel gata upp och gata ner. Efter ett tag ser jag att han försöker förvirra mig genom att vika av på ett otal ställen, möjligen för att jag inte själv så lätt ska hitta tillbaka. Eftersom jag har gått de här gatorna ett par gånger redan, och mitt lokalsinne är ganska gott, så är jag ändå väl orienterad, och när vi kommer till gitarrmakaren vet jag precis var jag är. Vi går in, och jag pratar lite med Oswaldo som bygger gitarrer, och han erbjuder mig en tres som han har där, ett begagnat instrument, men jag tycker att den är för dålig. Jag visar Oswaldo på en halvfärdig tres som han just har på arbetsbordet, hur jag vill att träet i locket ska se ut, kvarterssågat med tätt mellan årsringarna, i riktig gran, och han förstår då att jag vet vad jag vill ha.

Han nämner ett pris, etthundrafyrtio dollar, och jag ger honom ett handslag på det. Instrumentet ska vara färdigt på torsdag om en vecka.

Yoel som har stått bredvid mörknar betänkligt när jag har klarat av affären. När vi kommer ut säger han att jag skulle ha låtit honom sköta förhandlingen, och att jag betalar mycket mer än normalt, och att han skulle ha kunnat fixa ett bättre pris. Den borde enligt honom kosta omkring sextio dollar, och allra högst åttio.

För mig är hundrafyrtio inte ett opris, och jag har ju faktiskt själv fått bestämma vilket material den ska göras av. Jag vet att den kommer att bli mycket bättre än en tres för sextio. Jag ser det inte som lönt att försöka förklara det för Yoel, utan jag bara rycker på axlarna.

Yoel föreslår att jag ska komma till Casa de la Trova nästa torsdag så att vi kan gå tillsammans och hämta min tres, och efteråt går vi liknande kringelvägar som på ditvägen tillbaka till Casa de la Trova.

Jag är inte helt säker på att jag vill ha med mig Yoel till gitarrmakaren, inte för att han troligen vill ha betalt för tjänsten han gjort mig, men mer för att jag vill ha en rak kontakt med Oswaldo. Jag skulle själv ka skämts för att betala ett sådant underpris som Yoel föreslog, och jag kan inte tänka mig att schackra, när jag inte vill ge avkall på kvaliteten.

Om jag bestämmer att bara det bästa materialet ska användas måste jag också vara villig att betala priset. Om jag hade tyckt att priset var för högt hade jag hellre avstått från affär än förolämpa en hederlig hantverkare med att bjuda ett skampris.

Följaktligen går jag nästa torsdag till Oswaldos hus innan jag fortsätter till Casa de la Trova, och min tres är färdig. Den luktar fortfarande ny lack, och den har en underbar klang. Stämskruvarna är begagnade, Oswaldo nämner att det inte är så lätt att få tag på mekaniken, men instrumentet är mycket välgjort. När jag börjar spela upptäcker jag att greppbrädan inte är helt jämn, men inte värre än att den ska kunna slipas lite grann. Jag går till Casa de la Trova, där jag har blivit erbjuden lektioner i att spela tres av en av de bästa musikerna på detta instrument, Carlos Ávila, som mest brukar kallas "Pinto". Yoel ser jag inte till, och lika bra är väl det. Pinto visar mig några övningar som han säger är elementära och som jag måste öva mycket på för att få upp fingerfärdigheten. Vi jobbar på tills jag kroknar, och efteråt betalar jag överenskomna fem dollar för lektionen, som formellt ska vara fyrtiofem minuter - den är snarare tre timmar. När jag går tillbaka till Tamaras hus har jag min nya tres under armen, och grannarna tittar med stor nyfikenhet efter mig.

Inkanyezi
9/4/14, 1:54 PM
#4

Under den här resan, min första till Kuba, håller jag mig i stort sett till Casa de la Trova i Santiago, för att öva mer på min tres, och också för att jag har mött många väldigt trevliga människor där. Vid den här tiden är det inte någon inträdesavgift för att besöka Casa de la Trova, utan man kan slå sig ner och lyssna till en massa olika band utan att spendera en enda liten centavo. Många av Santiagos mindre bemedlade invånare kommer hit också, så det är en rätt brokig blandning av folk, med allt från turister från alla världens hörn till trashankar från de närmaste kvarteren.

Varje kväll, när jag går hemåt från Casa de la Trova, är det gatlopp mellan alla damer som vill göra mig sin kur. José hade inte överdrivit. Första frieriet fick jag bara några timmar efter att jag hade kommit till Kuba, i Cueto, och jag tog det som ett skämt, men med tiden kommer jag att förstå att det var allvar. Som utlänning är jag högvilt, och jag är rätt besvärad av uppvaktningen, som ibland följer med in på Casa de la Trova när jag kommer dit, och den är svår att skaka av sig.

Efter några dagar tänker jag att det kan vara idé att ha någon slags eskort, för att slippa det värsta av gatloppet, och jag försöker göra en överenskommelse med en av de många damerna, att hon ska följa mig från Casa de la Trova, upp till Plaza de Marte, som ligger några hundra meter bort. Jag erbjuder henne en ganska god betalning för att göra det, och förklarar att jag inte är intresserad av mer. Min tanke är bara att det ska hålla alla andra "jineteras" på avstånd, och det funkar faktiskt.

Däremot funkar det inte riktigt att hålla det ingångna avtalet för damen som jag valde ut. Trots att summan jag har erbjudit henne är mycket god, jämfört med vad hon får in på sitt ordinarie arbete som tandsköterska, vill hon ha mer, och hon föreslår massor med saker att göra, som jag egentligen inte har något större intresse av. Jag avbryter samarbetet efter några dagar, då det gnisslar betänkligt, och återgår till att gå ensam från mina musiklektioner.

Efter ett par dagar föreslår Pinto att jag ska slå mig i lag med en annan kvinna som också brukar frekventera Casa de la Trova, och jag gör så, eftersom det åter har blivit rätt besvärligt med gatloppet. María arbetar på en ganska nybyggd konsertsal vid infarten till Santiago, och hennes lön där är ganska liten. Dessutom har hon fått ett löneavdrag för att ha somnat på tjänsten, så skärvorna jag ger henne är välkomna. Hon bor på vägen hem till mig, så vi följs åt större delen av min hemväg, innan vi skiljs vid hennes hus, några hundra meter från huset där jag bor.

Jag har ännu inte förstått hur det fungerar med dessa "jineteras" eller "jineteros", som ständigt uppvaktar främlingar med olika förslag, med allt från utflykter till ställen att bo eller damer att gifta sig med eller ha kortare relationer med. Det mest chockartade erbjudandet jag får efter ett par veckor är när en dam jag stöter ihop med på gatan erbjuder mig sin dotter, som hon säger är femton år. Jag bara låtsas inte förstå vad hon säger, spelar svensk, som man säger på spanska (hacerse el sueco). Jag tar faktiskt mycket illa vid mig. Att en del av den här verksamheten är prostitution är alldeles klart, men aldrig kunde jag drömma om att en mamma är hallick för sin minderåriga dotter. 

Min tid i Santiago är snart slut, och jag kommer överens med María om att komma tillbaka till hösten, då hon föreslår att jag ska bo hos henne i stället. Bland det sista vi gör tillsammans är att besöka hennes syster i en annan stadsdel, i en lägenhet i ett halvt nerrasat hus. Utanpå ser huset helt ut, men alla trossbottnar på de tre planen har ruttnat och rasat ner, så att man står på ett stampat jordgolv med tio meter till taket. När vi åker därifrån betalar María för bilen som vi tar, och hon verkar ganska missnöjd med att jag hellre skulle ha gått. För henne är sträckan för lång, och hennes skor är rätt dåliga. Hon har inte heller mycket pengar, och jag har ännu inte nämnt att jag kommer att lämna henne en del innan jag åker.

Hursomhelst är det tid att åka hem, och jag packar min väska hemma hos Tamara, som hjälper mig att fixa fodral till de två instrument jag har köpt, då Oswaldo också hade en tres till att sälja. Den andra kunden hade inte pengar. Därmed har jag en tres till mig och en till José, och jag är rätt nöjd med min resa.

Vid flygplatsen träffar jag åter Mireille, som hade hjälpt mig komma igenom passkontrollen, och vi sitter en stund i baren och pratar om våra skilda upplevelser.

Inkanyezi
9/5/14, 9:17 AM
#5

När jag är tillbaka i Sverige igen har jag lite svårt att samla mina intryck. Det är som att komma till en annan planet. På Kuba anpassade jag mig ganska fort, då förhållandena liknade dem jag hade levt i som barn, när vi sommartid bodde i en kolonistuga utan elektricitet, och det inte fanns lika många bilar som nu. 

Jag hade strängt taget nästan inte lagt märke till det när jag kom till Kuba, men nu, när jag kom hem igen upplevde jag verkligen den otroligt stora skillnaden. Det var inte bara det där med datorer och annat nyare jag hade vant mig vid vid början av 2000-talet, utan framför allt den höga graden av självhushåll och att det ofta saknades el. 

Både i Cueto och Santiago fanns el i huset, men den var inte pålitlig, utan det gick långa perioder utan. Dessutom var vattentillförseln i Santiago opålitlig. Det fanns inte kranvatten med tryck, utan vatten skulle levereras till en tank på taket någon gång varje vecka. Men i praktiken kunde det gå flera veckor utan att det kom något vatten, så man måste spara, för att inte stå utan. På ett ställe med trettiofem graders värme är det besvärligt att inte få duscha, och kubander vill hålla sig rena.

En annan sak var ransoneringen. Jag hade ju upplevt mycket lite av den som liten, när det fortfarande var kuponger för en del varor, och jag hade också varit ute långa tider med båt och var van vid att hushålla med basresurser som vatten och också mat. När jag fick veta att bara barn under sju år hade mjölk bland de ransonerade varorna reagerade jag starkt, eftersom jag fick kaffe med mjölk varje morgon, och jag inte ville beröva den lilla pojken som bodde i huset mjölken. Tamara förklarade för mig att det inte var något problem, eftersom man kunde köpa mjölk för ”divisas”, att den fanns att köpa i affärerna som tog den konvertibla valutan.

Det var också en sak jag inte fick att gå ihop. Om man ransonerar en vara, för att det är brist, kan jag inte förstå att det ska finnas en gräddfil för den som har mer pengar än andra. Men det var ju tankarna från båten, där begränsningen är ytterligt påtaglig. Här fanns tydligen en olikhet som systemet kunde godta, men jag hade svårt att förstå. 

En sak som slog mig när jag kom tillbaka var att jag inte såg några barn ute på gatorna. Från min barndom minns jag att vi nästan alltid var ute, och att vi lekte överallt, i skogen, på gatan och andra ställen, utan någon övervakning. Det fanns alltid vuxna någonstans, som man kunde ta hjälp av om det behövdes, men vi var inte rädda för bilar, och inte heller för någon form av brottslighet. Samma hade jag upplevt på Kuba, och jag tog det helt naturligt, men när jag kom hem så slog det mig. Jag såg inte längre några barn på gatorna. 

I Santiago äger barnen gatan. Det är deras lekplats, och de går bara undan för de enstaka bilar som ibland rullade fram där. Barnen spelar baseball och leker med drakar, och när det är dags att äta, så ropar mamma på dem, precis som när jag var liten. För mig hade resan varit inte bara en resa över land och hav, utan också en resa i tiden, femtio år tillbaka.

Inkanyezi
9/6/14, 12:11 PM
#6

Santiago de Cuba tiene, por orgullo y tradición,

que toda su mercancía se detalla por pregón…

Hemma

Jag vaknar med ett ryck. Det har gått två dagar sedan jag kom hem, och min jetlag efter den långa flygresan har gjort att jag har sovit oregelbundet. Första dagen stupade jag i säng redan vid tretiden på eftermiddagen, och jag vaknade mitt i natten. Andra dagen somnade jag mitt på dagen, men nu har jag tvingat mig i säng på kvällen, och klockan är fem på morgonen när jag väcks av tuppen.

Eller det är snarare frånvaron av tupp som väcker mig. Jag tänkte aldrig på det medan jag var på Kuba, men överallt, också inne i staden, hör man tuppar gala på morgonen. Jag kunde också höra grannarnas grisar grymta och alla ljud som kommer vid förberedelserna för dagen om morgonen. Ljuden från teve- och radioapparater är också påtagligt nära där, liksom gatans ljud, med de ambulerande försäljarna som ropar ut sina varor.

Det är min dröm, och frånvaron av ljud i omgivningen som har väckt mig. Jag sover för öppet fönster, i slutet av maj, och det är alldeles tyst utanför. Inga grisar, ingen tupp, inga slamrande vagnar eller utrop från försäljare – pregones.

Min bostad vid den här tiden är i ett gammalt trähus i Gåshaga, byggt på tjugotalet. Jag har bott här i ungefär tjugofem år, och jag har mer och mer känt det som mitt hem, från att från början ha varit en tillflykt efter en slitsam skilsmässa. Jag hade tur som fick den lägenheten, eftersom det egentligen inte skulle finnas någon ledig lägenhet på hela ön, men den här var av outgrundlig orsak bortglömd. Den hade hyrts av ett företag, som tjänstebostad, och någon gång för länge sedan hade den sista som bodde där flyttat ut, och hyran var inte betald på mer än tio år. Den stod tom, och när jag gick runt och tittade efter tomma lägenheter, så hittade jag den, och jag fick omedelbart hyra, när jag hörde av mig till värden. Jag trivs verkligen, och den oftast lugna omgivningen har jag alltid uppskattat.

Men nu är det någonting som fattas.

Jag tittar ut genom fönstret, och ser ut över gården, där det är lugnt och stilla. Några skator hoppar omkring där nere, men de är tysta.

Jag saknar ljuden, ljuden som inte väckte mig i Santiago. Och jag ser min omgivning med helt andra ögon än jag gjorde tidigare.

Det följer mig när jag åker till jobbet med tunnelbanan. När jag kommer till hållplatsen som nu heter Globen, är det smärtsamt tydligt. Jag tänker på den som Slakthuset, och de nya byggnaderna passar inte alls in. Där De Dövas Hus nu ligger ser jag polisstationen, som för länge sedan är nerlagd, och där det nu sitter en reklamskylt för ett företag som säljer kontorsartiklar. Jag ser dubbelt. Jag ser min gamla stad, sådan den var på femtiotalet när jag växte upp i Svedmyra.

Här vid Slakthuset kommer jag ihåg magasinet invid hållplatsen, och spårvagnslinjen som vek av här mot Skarpnäck. Nere vid Sofielundsplan hade Walter Kemter ett hönshus, och gäss. Han berättade en gång hur ett par tjuvar hade tagit sig in bland gässen, för att få sig en godbit, men hur de hade jagats in i en liten skrubb och med skam hade hämtats ut därifrån, fulla med blåmärken efter gässens starka näbbar.

Jag hör i mitt inre ljuden av grannens höns, och tupparna som duellerar med sina galanden mellan innegårdarna bland de närmaste husen. Mina intryck från Santiago sitter kvar, och de sitter djupt. Jag vet det inte ännu, men jag kommer aldrig att kunna komma tillbaka helt och hållet till det tjugoförsta århundradet. Jag är fast i den tjugosjätte juli 1953.

En Santiago, siempre es 26

På toppen av höghuset invid Carretera Central, där den korsar Martí, utanpå maskinrummet för hissen, står siffrorna 26. Jag förstod inte vad de stod för när jag först såg dem, och jag tänkte att det kanske var husnumret på gatan där byggnaden låg, men alla kallade den bara för ”el diezyocho plantas” - artonvåningarshuset. Snett över korsningen ligger El Cuartel Moncada, som efter revolutionen 1959 gjordes om till en skola, militäranläggningen som angreps av Fidel Castro och hans gäng den 26 juli 1953, som anses vara en milstolpe för Revolutionen;
datumet då all tideräkning slutar.

Annons:
Inkanyezi
9/8/14, 1:24 PM
#7

De senare bitarna är väldigt fort ihopsvängda, och jag märker en del inkongruens, särskilt i den sista, där "nu" är tveksamt, eftersom det går tillbaka till två olika tidpunkter, dels den när jag kommer tillbaka hem efter första resan, dels nutid, när jag skriver. Det är en del detaljer som behöver städas upp.

Överlag stämmer den här ganska väl med mina intryck, och jag har mer eller mindre med avsikt undvikit att överdrivet peka på just att Kuba till stor del hänger kvar i femtiotalet. Min "resa" i tiden uppenbarades inte för mig förrän jag var tillbaka. Det var då jag blev medveten om kontrasten, och om att det jag upplevde på Kuba var starkt knutet till min barndom på femtiotalet.

Inte förrän jag hade gjort den här resan började jag så intensivt sakna den tid som jag hade lagt bakom mig här, och först då började jag "se dubbelt", genom att ofrivilligt minnas hur alla platserna som jag har upplevt som barn såg ut när jag var barn; hur själva gatulivet var helt annorlunda och hela samhället såg annorlunda ut. På Kuba finns, trots eller på grund av "Revolutionen", en stor del av allt det kvar.

Att jag skriver "Revolutionen" inom citationstecken här, och med stor bokstav i texten, beror på att man på Kuba dels använder stor bokstav, och citationstecknen här är för att man egentligen inte har gjort en sådan revolution som ofta hävdas. De goda saker som tillskrivs det nuvarande styret fanns i flera fall i högre grad före "Revolutionen", men utan det sociala kontrollsystem som den har medfört. Därutöver har det kommit till en hel del negativa saker i det kubanska samhället, vilka den så kallade "Revolutionen" inte vill kännas vid som följder av det nya styret.

Upp till toppen
Annons: