Allmänt

PROJEKT SNÖDROPPE

2011-03-02 00:26 #0 av: bea28

Själva syftet med detta projekt är att vi ska träna på Gestaltning, något som är livsviktigt för berättarkonsten.

Snödroppe är en älva som bor någonstans ute i en stor, grön skog tillsammans med sina andra älvvänner.

Meningen är att ni medlemmar på skrivlust ifokus, tillsammans med mig och Snödroppe förstås, ska hjälpas åt med att bygga upp en värld tillsammans; Snödroppes värld!

Verktygen vi kommer att användas oss av är vår fantasi och tangentbordet.

Varje vecka kommer jag att lägga upp en text, med olika teman. Texten utgår ifrån Snödroppe och vad hon upplever. Varje tema fokuserar på olika gestaltningar: Dialoger, miljöbeskrivningar, utseende, personbeskrivningar, att skriva utan känslor m.m.

 

Idag fokuserar vi på personbeskrivningar.

Kopiera texten, ändra den som du vill ha den och beskriv Snödroppe såsom du ser henne framför dig. Hur ser hon ut i solen? När det regnar? Vilken form har vingarna? Vad har hon för färg på ögonen? Var så noggrann som möjligt! Få den som läser att se Snödroppe precis som du ser henne! Hur ser varelserna som hon möter ut? Beskriv dem också lika noggrant!

 

Del 1

Långt inne i en skog bor Snödroppe. Hon skulle kunna vara som vilken vanlig människoflicka som helst. Hon har hår på huvudet, kläder på kroppen och ljusa ögon.

Den enda skillnaden mellan Snödroppe och andra är att hon på ryggen har två vingar. Vingarna tar henne var hon vill, och lyfter henne högt ovanför marken.

En dag flög hon långt, längre bort än vad hon någonsin flugit. Hon stannade inte förrän hon kom till havet. Vågorna gungade under henne och det glittrade vitt om dem när de slog upp mot stranden. På några stenar kunde hon skönja två gestalter. De verkade diskutera något mycket viktigt, deras starka röster bars upp lika högt som vingarna bar Snödroppe.

Snödroppe blev nyfiken och sjönk sakta ner mot varelserna. När hon kom närmre upptäckte hon att det var två sjöjungfrur som slagit sig ner på en stor stenbumling ute i vattnet. Deras fenor plaskade ilsket i vattnet medan de talade.

En av sjöjungfrurna såg förvånat upp mot Snödroppe, som befann sig rakt ovanför.

"Vem är du?" utbrast hon. "Och vad gör du här?"

Snödroppe log.

"Åh, jag är bara en liten älva som råkade flyga förbi."

 

Vad säger ni om att ha en liten tävling om vem som kan göra texten så lång som möjligt? Bygg på så mycket ni kan!

Lycka till med skrivandet!

Anmäl
2011-03-02 10:00 #1 av: bea28

(Min text är endast ett exempel)

Bea28's version:

Del 1

Långt inne i en skog bor Snödroppe. Hon skulle kunna vara som vilken vanlig människoflicka som helst. Hennes hår är långt och brunt , och det böljar ner likt vågor över hennes rygg. På  axlarna bär hon en vit klänning, spröd och tunn som liljeblad. Ett par mjukt formade ögonbryn ramar in hennes blå ögon som alltid glittrar när hon pratar.

Den enda skillnaden mellan Snödroppe och andra är att hon på ryggen har två vingar. Deras fästen är placerade mellan skulderbladen, precis under axlarna. När hon rör sig under trädens lövverk skimrar vingarna i regnbågens alla färger, från rött till gult till blåaste blått.

Vingarna tar henne var hon vill , och de lyfter henne högt ovanför marken.

En dag flög Snödroppe långt, längre bort än vad hon någonsin flugit. Hon stannade inte förrän hon kom till havet. Vågorna gungade under henne och det glittrade vitt om dem när de slog upp mot stranden. På några stenar kunde hon skönja två gestalter. De verkade diskutera något mycket viktigt, deras starka röster bars upp lika högt som vingarna bar Snödroppe.

Snödroppe blev nyfiken och sjönk sakta ner mot varelserna. När hon kom närmre upptäckte hon att det var två sjöjungfrur som slagit sig ner på en stor stenbumling ute i vattnet. Deras överkroppar var bara och skimrade svagt i grönt i det svaga solljuset. Håret på de båda var rufsigt och trassligt, och såg på långt håll ut som grönt sjögräs. De stålgrå fenorna plaskade ilsket i vattnet medan de talade.

En av sjöjungfrurna såg förvånat upp mot Snödroppe, som befann sig rakt ovanför.

"Vem är du?" utbrast hon. "Och vad gör du här?"

Snödroppe log.

"Åh, jag är bara en liten älva som råkade flyga förbi."

Anmäl
2011-03-24 20:12 #2 av: bea28

Puttar upp! Kom igen nu hörni, jag vet att ni kan skriva. Tänk inte för mycket, bara skriv det ni känner för. Ta det inte så seriöst heller, det är mest på lek, så får vi se var vi hamnar :D

Anmäl
2011-03-25 13:22 #3 av: [Morfalum]

Vad duktig du är Bea :) Jätte bra idé. Här kommer min:

Långt inne i en skog bor Snödroppe. Hon skulle kunna vara som vilken vanlig människoflicka som helst. Hon har hår på huvudet, kläder på kroppen och ljusa ögon. Men ack, hennes kläder är nötta och matta, hennes långa hår är fullt av tovor och det var länge sedan den varma solen letade sig in mellan trädens kronor och kittlade hennes mjuka hud.

Den enda skillnaden mellan Snödroppe och andra är att hon på ryggen har två vingar, stora och vackra vingar som en gång lyst av dess granna färger och som hon stolt visat upp de andra av skogens invånare. Men ack, nu är de lika smutsiga som den matta klänningen och hon vecklar sällan ut dem. När hon väl gör det tar vingarna henne vart hon vill, och lyfter henne högt ovanför marken.

En dag flög hon långt, längre bort än vad hon någonsin flugit. Hon stannade inte förrän hon kom till havet. Vågorna gungade under henne och det glittrade vitt om dem när de slog upp mot stranden. På några stenar kunde hon skönja två gestalter. De verkade diskutera något mycket viktigt, deras starka röster bars upp lika högt som vingarna bar Snödroppe.

Snödroppe blev nyfiken och sjönk sakta ner mot varelserna. När hon kom närmre upptäckte hon att det var två sjöjungfrur som slagit sig ner på en stor stenbumling ute i vattnet. Den ene rödhårig och plagglös, den andre svarthårig och prydd med en vacker ädelsten hängandes i en vacker silverkedja. Deras fenor plaskade ilsket i vattnet medan de talade.

En av sjöjungfrurna, den mörkhåriga, såg förvånat upp mot Snödroppe, som befann sig rakt ovanför.

"Vem är du?" utbrast hon. "Och vad gör du här?"

Snödroppe log.

"Åh, jag är bara en liten älva som råkade flyga förbi."

Was ist ist, was nicht ist ist möglich!

Anmäl
2011-03-25 18:30 #4 av: bea28

Åh Morfalum! Jättebra! :D Jag lägger upp fortsättningstexten såfort jag har skrivit en, hehe ^^

 

 

Anmäl
2011-03-25 19:10 #5 av: [Morfalum]

Jaa gör det! Gillar sättet du skriver på och sista meningen är ju helt fantastisk. Den skulle kunna sluta där haha. Eller ja kanske inte men bara för att det var så snyggt XD

Was ist ist, was nicht ist ist möglich!

Anmäl
2011-03-25 22:49 #6 av: bea28

Du har faktiskt rätt i det, sista meningen är jättesnygg! Tänkte inte på det förut :D Och tack!

Del 2 kommer här.

Den här gången ska vi fokusera på dialogen. Hur pratar dem? Snabbt, långsamt, slugt? Nervöst? Glatt? Låter rösten hackig, rosslig? Är det en stark eller svag röst? Vill du att de ska säga något mer än vad som står?

Försök att beskriva allt så noggrannt och detaljerat du kan, bygg ut texten så långt som möjligt.

Försiktigt sjönk hon ner mot sjöjungfruarna.

"En älva säger du?" Den ena sjöjungfrun, som satt närmast Snödroppe, gav sin vän, eller ovän för den delen, en blick. "En sådan som kan använda magi? Och flyga?"

Snödroppe log och nickade.

"Om du menar den unika förmåga varje älva besitter, visst. Jag kan [ANVÄND ER FANTASI HÄR]. Men det är ju en mycket begränsad magi, förstås, inte alls som den magi häxorna eller enhörningarna använder." Hon snurrade runt i luften.

"Och vingar har jag. Med dem flyger jag hur långt jag vill!"

För första gången log de båda på stenen.

"Vad var det ni diskuterade förut egentligen?" frågade Snödroppe. "Ni verkade inte vara så glada på varandra."

En av sjöjunfruarna gav den andre en blick.

"Min vän här  glömde vårat finaste halsband på stranden, och en tjuvaktig drake tog det."

"Drakar har en förkärlek för glitter" medgav Snödroppe och tänkte tillbaka på den dag då en av hennes finaste takkristaller förlorats till en drakes giriga klor.

"Hur som helst har vi en förfrågan till dig," forsatte sjöjungfrun. "Vill du hämta tillbaka det?"

 

 

Anmäl
2011-03-25 23:11 #7 av: bea28

Bea28as verison

Försiktigt sjönk hon ner mot sjöjungfruarna.

"En älva säger du?" Den ena sjöjungfrun, som satt närmast Snödroppe, gav sin vän, eller ovän för den delen, en misstänksam blick. "En sådan som kan använda magi? Och flyga bortom horisonten?"

Snödroppe log och nickade.

"Om du menar den unika förmåga varje älva besitter. Jag kan få vinden att blåsa bland träden när jag helst önskar. Men det är ju en mycket begränsad magi, förstås, och kanske ganska onödig. Det är inte alls som den magi häxorna eller enhörningarna använder." Hon snurrade runt i luften och lät ett skratt bubbla upp ur strupen.

"Men vingar har jag, som ni ser. Med dem flyger jag hur långt jag vill, om än så till månen!"

För första gången log de båda på stenen.

"Vad var det ni bråkade om förut egentligen? Ni verkade väldigt osams", frågade Snödroppe, smått förvånad över hur snabbt de kunde byta från arg till glad. Visserligen visste hon att sjöjungfrur var kända för sitt nyckfulla humör, men det här var lite att ta i.

Den ena sjöjungrun gav sin like en smått irriterad blick. "Min vän här  glömde vårat finaste halsband på stranden, och en tjuvaktig drake tog det. När vi skulle hämta tillbaka det såg vi hur han lyfte från stranden med våra glittrande stenar i käften." Rösten darrade fortfarande lätt av upprördhet, och det var tydligt att innanför det vita leendet grodde en rödglödgad ilska.

"Drakar har en förkärlek för glitter" medgav Snödroppe försiktigt, och tänkte samtidigt tillbaka på den dag då en av hennes finaste takkristaller förlorats till en drakes giriga klor.

"Hur som helst har vi en förfrågan till dig." fortsatte den andra sjöjungfrun. Hon verkade inte lika arg, utan mer skamsen över sitt misstag. "Skulle du kunna tänka dig att hämta tilllbaka det?"

 

 

 

Anmäl
2011-05-01 23:09 #8 av: bea28

puttar upp! lägger inte upp någon ny text såvida ingen annan än jag skriver om del 2 ;)

Tänk inte på att det ska vara perfekt, det viktigaste här är att skriva!

Anmäl
2011-08-11 01:51 #9 av: Vippelicious

Långt inne i en skog bor Snödroppe. Hon skulle kunna vara som vilken vanlig människoflicka som helst, men det är hon inte. Det som skiljer henne från de andra flickorna är hennes vingar, skira och spröda som spindelväv, men glänsande som smältande snö i morgonsolen.

Vingarna tar henne var hon vill, och lyfter henne högt, högt ovanför marken. I skogen där hon bor finns det inte så många andra flickor som Snödroppe, utan hon är ensam om att ha vingar.

En dag flög hon långt, längre bort än vad hon någonsin flugit och hon såg ingen andledning till att stanna. Hon ville hitta någonting roligt och intressant att göra, för skogen började bli långtråkig. Där fanns det ingen att skoja med längre!

Men när hon hade flugit ett tag och kände sig trött och uttråkad hörde hon ett svagt brus i fjärran. Det var ett brus hon aldrig hade hört innan, för det liknade inte vinden i björkarna, och inte myrornas viskande röster. Hon samlade sina krafter och surrade iväg mot bruset, och snart såg hon att istället för grönt och brunt blev marken blå och skummig. Mitt i skummet satt det två andra flickor på en sten och skrek på varandra. Flickorna såg inte ut som Snödroppe, för de hade inga ben och vingar.

Snödroppe blev nyfiken och sjönk sakta ner mot flickorna. När hon kom närmre fastslog hon att det måste vara två sjöjungfrur som satt på en stor, hal sten ute i vattnet. Deras fenor plaskade ilsket i vattnet medan de talade.

En av sjöjungfrurna såg förvånat upp mot Snödroppe, som befann sig rakt ovanför.

"Vem är du?" utbrast hon. "Och vad gör du här?"

Snödroppe log.

"Åh, jag är bara en liten älva som råkade flyga förbi."

Anmäl
2011-08-18 16:57 #10 av: vaanjja

Vaanjjas version:

 

Försiktigt, och med en nervös ilning i magen, sjönk hon ner mot sjöjungfruarna.

 

"En älva säger du?" Den ena sjöjungfrun, som satt närmast Snödroppe, gav sin vän, eller ovän för den delen, en blick. "En sådan som kan använda magi? Och flyga?"

Sjöjungfrun lät tvivlande, men Snödroppe log och nickade.

 

"Om du menar den unika förmåga varje älva besitter, visst. Jag kan värma allt som fryser. Men det är ju en mycket begränsad magi, förstås, inte alls som den magi häxorna eller enhörningarna använder." Hon snurrade runt i luften.

 

"Och vingar har jag. Med dem flyger jag hur långt jag vill!" Hon lät höra ett pipigt fniss och log än en gång, lika bländande som alltid.

För första gången log de båda på stenen.

 

"Vad var det ni diskuterade förut egentligen?" frågade Snödroppe intresserat. "Ni verkade inte vara så glada på varandra."

En av sjöjungfruarna gav den andre en blick. Den uttittade frun fnös och vände bort huvudet, hennes stora lockar guppade runt hennes huvud.

 

"Min vän här glömde vårat finaste halsband på stranden, och en tjuvaktig drake tog det." muttrade den första sjöjungfrun anklagande. Hennes skräniga röst lät inte längre så överlägsen.

 

"Drakar har en förkärlek för glitter" medgav Snödroppe långsamt med sin späda stämma. Hon tänkte tillbaka på den dag då en av hennes finaste takkristaller förlorats till en drakes giriga klor.

Det blev tyst en stund tills de två sjöjungfruarna ivrigt började viska med varandra. Snödroppe såg på med ett veck i pannan då de tystnade och vände sig mot henne.

 

"Vi har en fråga till dig," spann den första sjöjungfrun milt. "Vill du hämta tillbaka det?"

 

Anmäl
2011-08-29 14:15 #11 av: vaanjja

Hallå ? vart är snödroppe ? :( jag tyckte om henne !

Anmäl
2011-08-29 19:40 #12 av: bea28

#11 Tyvärr har hon gömt sig lite för mig Obestämd Ska se om jag kan hitta henne igen!

Anmäl
2011-09-03 10:24 #13 av: vaanjja

"12 låter trevligt! hoppas lite fler kommer och skriver ! :)

Anmäl
2011-11-19 23:25 #14 av: Cordata

Tilia Cordatas version:

Del 1

Långt inne i en skog bor Snödroppe. På många sett skulle hon kunna vara som vilken vanlig människoflicka som helst. Hennes hår är ljusblont, nästan vitt och lockar sig runt det finskurna ansiktet. Ögonen är blågröna likt havet ett par mil bort. På grund av sin nätta storlek ser hon på avstånd ut som ett barn, men ingen skulle ta minste om att hon närmar sig vuxen ålder om de såg henne på nära håll.

Den största skillnaden mellan Snödroppe och andra är att hon på ryggen har ett vingpar. Vanligtvis är de hopvikta under ett par nätta täckvingar, annars skulle hon snubbla på dem. Synen då hon breder ut dem för att flyga får en att tappa andan. Vingarna är lika långa som hennes kropp, tunna som glas och gnistrar likt snö som träffas av solen. Vingarna tar henne var hon vill, och lyfter henne högt ovanför marken.

En dag flög hon långt, längre bort än vad hon någonsin flugit. Snödroppe stannade inte förrän hon kom till havet. Vågorna gungade under henne och det glittrade vitt om dem när de slog upp mot stranden. Doften av rutten tång och salt fick henne först att vilja vända tillbaka, men sedan fick hon syn på något spännande; på några stenar en bit ut i havet kunde hon skönja två gestalter. De verkade diskutera något mycket viktigt då deras starka röster hördes vida över havet.

Snödroppe blev nyfiken och sjönk sakta ner mot varelserna. När hon kom närmre upptäckte hon att det var två sjöjungfrur som slagit sig ner på en stor stenbumling ute i havet Deras långa fenor plaskade ilsket i vattnet medan de tjafsade med varandra.

En av sjöjungfrurna var tvungen att sluta argumentera då hon fick en hostattack.  Då tittade den andra artigt upp i luften som sjöjungfrur alltid gör när någon hostar, och upptäckte Snödroppe. Chockat spärrade hon upp de solgula ögonen och utbrast;

"Vem är du? Och vad gör du här?"

Snödroppe tvekade ett ögonblick innan hon landade på stenblocket bredvid vattenvarelserna. Sedan log hon ett blygt leende som avslöjade de pärlemovita tänderna och svarade:

"Åh, jag är bara en liten älva som råkade flyga förbi."

 

Glöm inte att du är älskad och helt underbar!
Anmäl
2011-11-19 23:52 #15 av: Cordata

Tilia Cordatas version:

Del 2

"En älva säger du?" Den ena sjöjungfrun, hon som hade fått en hostatack, gav sin vän, eller ovän för den delen, en menande blick. "En sådan som kan använda magi? Och flyga?" överlägsenhet saknades verkligen inte hos havskvinnan.

Snödroppe låtsades inte om den kraftiga sjöjungfruns attityd utan log och svarade:

"Om du menar den unika förmåga varje älva besitter, visst. Jag har förmågan att förvränga min röst till någon annans. På så sätt kan jag låta som en kille, eller som er om jag vill.” Snödroppe älskade att imitera människobarn då de sjöng i skogen, eller lura sina vänner genom att använda deras röst. ”Men det är en mycket begränsad magi förstås, inte alls som den magi häxorna eller enhörningarna använder." Tillade hon blygsamt och såg satte sig ner.

"Sedan har jag ju mina vingar. Med dem flyger jag hur långt jag vill, men det är svår att flyga då det blåser för mycket eller spöregnar." En skugga skymtade i hennes ögon. Snödroppe avskydde regn och alltid då hon sa det ordet använde hon ett mörkt tonläge. Det var som att hon inte klarade av att säga ett så förhatligt ord med hennes egen stämma. Regn... nej, det ville hon inte tänka på nu.

Då sjöjungfrurna hörde om hennes förmågor log de för första gången. Det fick Snödroppe att tänka på deras gräl. "Vad var det ni diskuterade förut egentligen?" frågade hon försiktigt. "Ni verkade vara rätt uppretade på varandra.” Den kraftiga sjöjunfrun gav den andre en sur blick. "Min så kallade vän här glömde vårt finaste pärlhalsband på stranden, och en tjuvaktig drake tog det." Den andra sjöjungfrun, som hade rätt vassa drag med en spetsig näsa suckade. ”Rosa pärlor var det, tog hur lång tid som helst att samla ihop till det.”  "Drakar har en förkärlek för glitter" medgav Snödroppe och tänkte tillbaka på den dag då en av hennes finaste takkristaller förlorats till en drakes giriga klor.

"Hur som helst har vi en förfrågan till dig," fortsatte den kraftiga sjöjungfrun, som verkade något irriterad över de andras inlägg. "Skulle du kunna hämta tillbaka det? Din förmåga att flyga borde göra det lätt, men vi har inte en chans att nå till dragens grotta i siolberget." En gest mot de kraftiga, brungrå stjärtarna förtydligade den jobbiga situationen.


Glöm inte att du är älskad och helt underbar!
Anmäl
2011-11-30 19:38 #16 av: Cordata

Kommer det någon fortsättning? :)

Glöm inte att du är älskad och helt underbar!
Anmäl
2011-12-04 19:48 #17 av: parsley

# 16 PM:a bea28 som startat tråden om du är intresserad. Jag tror hon har begränsad tillgång till dator.

Anmäl
2011-12-04 21:34 #18 av: bea28

#16 Jag fnular faktiskt på en fortsättning nu! Förhoppningsvis kommer den upp här snart.

#17 Precis. Det och så har jag alldeles för mycket att göra i skolan. Går tredje året nu på NV, och datoranvändandet har hamnat lite i skymundan :/ Ska försöka bli mera aktiv sen när det blir jullov.

Anmäl
2012-11-15 21:17 #19 av: [Tikkito]

Del 1

Långt inne i en skog bor Snödroppe. Hon skulle kunna vara som vilken vanlig människoflicka som helst. Hon har vågit, långt, rött hår , Gråa stora tilltalande ögon och en röd sammetsklänning.

Den enda skillnaden mellan Snödroppe och andra är att hon på ryggen har två skära vingar . Vingarna tar henne var hon vill, och lyfter henne högt ovanför marken.

En dag flög hon långt, längre bort än vad hon någonsin flugit. Hon stannade inte förrän hon kom till havet. Vågorna gungade under henne och det glittrade vitt om dem när de slog upp mot stranden. På några stenar kunde hon skönja två gestalter. De verkade diskutera något mycket viktigt, deras starka röster bars upp lika högt som vingarna bar Snödroppe.

Snödroppe blev nyfiken och sjönk sakta ner mot varelserna. När hon kom närmre upptäckte hon att det var två sjöjungfrur som slagit sig ner på en stor stenbumling ute i vattnet. Deras fenor plaskade ilsket i vattnet medan de talade.

En av sjöjungfrurna såg förvånat upp mot Snödroppe, som befann sig rakt ovanför.

"Vem är du?" utbrast hon. "Och vad gör du här?"

Snödroppe log.

"Åh, jag är bara en liten älva som råkade flyga förbi."

Anmäl
2013-11-09 05:59 #20 av: Tzatze

Aha, nu förstår jag hur jag ska göra när jag skriver. Jag får världens skrivtorka när jag måste tänka på alla regler och tips hela tiden, men om jag börjar att skriva någotsånär fritt så kan jag pimpa texten efteråt.

 Snart kommer mitt bidrag. Bra övning föresten Glad

Anmäl
2013-11-09 13:52 #21 av: Tzatze

Attans svårt det här, men här kommer mitt bidrag

Del 1

Långt, långt inne i bokskogen där träden står så tätt att inte ens det starkaste solljus når orört ner till marken bor älvorna. På våren silas ljuset genom det skira lövverket och får himlen att likna ett ljusgrönt valv som omger platsen där de bor. Stenarna är täckta med lummig mossa och bildar små labyrinter av grottsystem som ingen riktigt vet vart de leder. Men på några få platser har träden blivit så gamla att de fallit ner och släppt fram ljuset så att lökväxterna fått möjlighet att slå ut sina blomblad i regnbågens alla färger.

 

Men än råder vinter och inga blommor har tagit sig igenom det hårda kalla snötäcket. Vattnet i bäcken är fruset och hela naturen sover.

Alla utom Snödroppe som leker i lunden vid den stora myrstacken där myrorna ännu inte kommit ut. Hon är en flicka med vitt hår som det precis räcker att göra två små flätor av och huvudet pryds av en liten grön hätta med knytband. Hon springer med knubbiga ben utmed bäcken, skrattar och krossar isrutor med ett klirrande ljud. Hennes klockformade kjol är vit med grön krusad nederkant, ögonen är ljusgröna och hon skulle kunna vara vilken vanlig flicka som helst, men hon har något som ingen människoflicka har. Hon har vingar som sitter i två fästen högt uppe på ryggen vid skulderbladen. De är smala, vita och sträcker sig nästan dubbelt så långt som hennes egen längd. Vingarna kan ta henne dit hon vill och de lyfter henne lätt högt ovan marken.

Hon älskade att umgås med de andra pratglada blomsterälvorna i lunden och att busa med de bumliga men lite surmuliga jordhumlorna. Men just nu ligger de alla och sover och det finns ingen att prata med. Så hon bestämde sig för att flyga över till den gamla boken som träffades av åskan för några år sedan. Trädet överlevde men fick en stor reva i barken som började murknade och sprickan blev så småningom stor nog för en grupp fladdermöss att flytta in. Snödropp gillade egentligen inte fladdermössen för de liknade mössen som brukade gnaga på hennes fötter när hon sov sin vintersömn, men hon kände sig ensam och hade sett att fladdermössen börjat visa sig ute om kvällarna.

”God morgon fladdermöss, vill ni komma ut i solen och leka med mig” ropade hon glatt in i trädets hålighet.

Men inget svar hörs.

”Hallå, hallå där inne. Ska ni komma ut nu då, eller? Solen skiner idag, hör ni det?”.

Nu hördes ett grymtande ljud som snart utvecklas till ett sorl som från flera individer som pratade i mun på varandra

”Vem är det som är så dum att vara ute i det där vädret, kallt och äckligt ljus som bränner mina ömtåliga ögon. Idioti är vad det är och så här tidigt på morgonen, jag har ju precis gått och lagt mig. Vem det än är så försvinn” Rösterna sorlar vidare och det var svårt att urskilja vad de sa.

”Men jag vill bara ju leka” sa Snödropp tyst. Axlarna sjönk ihop och hon flög långsamt bort över skogen.

Hon flög längre och längre bort, längre än hon någonsin flugit förut. Hon stannade inte förrän hon nådde havet och betraktade det med en förundrad min. Vågorna gungade under hennes fötter och ett vitt skum samlades vid den lilla strandkanten av grov sand, de nakna klipporna reste sig höga och isflak slogs trasiga mot dess väggar. Det här hade hon aldrig sett förut och utan motstånd lät hon sig sugas längre och längre ut över vattnet i den hårda kyliga vinden.

Långt ute i havet låg några flata klipphällar, där kunde hon skönja två gestalter med huvudena tätt emot varandra och med armar som flaxade upp och ner. När hon kom närmre hörde hon deras starka höga röster stiga upp genom luften lika högt som vingarna bar Snödroppe. De verkade diskutera något mycket viktigt. Deras stjärtfenor piskade vattnet med intensiva snärtar medan de talade. Hällarna de satt på var täckta med tång som luktade hav och förruttnelse, krabbor sprang på tvären in och ut i dess trassel, maneter låg uppsköljda i drivor och de grunda håligheterna i berget var fyllda med brungult vatten och gröna trådiga alger.

Snödroppe blev nyfiken och sjönk sakta ner mot varelserna. Deras kroppar verkade täckta av fiskfjäll som skimrade i grönt eller blått i takt med när de rörde sig. Deras långa svarta hår tonade över i en grönaktig nyans och låg med långa våta testar mot ansikte, hals och kropp. Ögonen var skarpt gulaktiga men mildrades till grönt när de upptäckte Snödropp ovanför dem. De tystnade genast i sitt gräl och såg förvånat på Snödropp.

”Vad är du för en varelse?” Utbrast den ena sjöjungfrun ”Och hur har du hittat ut hit?” Fyllde den andra i. ”Det finns inga människor som kan ta sig ut hit till vår klippö. Hällarna här är alldeles för hala för människofötter.”

Snödroppe log.

”Åh, jag är ingen människa utan bara en liten älva som råkade flyga förbi.”

Del 2

Snödropp sjönk sakta ner mot fast mark och landade precis framför de båda sjöjungfrurna.

”En älva säger du? Här ute till sjöss? Älvor håller väl till i skogar och kan magi och sånt.” Lea ger sin syster en blick och Rakel himlar med ögonen tillbaka.

Snödroppe log tillbaka och nickade ivrigt. Glad att äntligen ha fått någon vänlig själ att prata med.

”Om du är en riktig älva, vad har du då för magi i så fall? Frågade Lea med ett snett leende.

"Om du menar den unika förmåga varje älva besitter, så visst. Jag är stark nog att bryta mig igenom is och jag tål kyla väldigt bra. Men det är ju en mycket begränsad magi, förstås, inte alls som den magi häxor eller enhörningar använder." Hon snurrade runt i luften.

"Och vingar har jag. Med dem flyger jag hur långt jag vill!"

För första gången log de båda på stenen.

"Vad var det ni diskuterade förut egentligen?" frågade Snödroppe. "Ni verkade inte vara så glada på varandra."

Rakel gav Lea en hård blick. "Min syster här glömde vårt finaste halsband med de gröna jättepärlorna från ostindiska oceanen på stranden, ” Sa Rakel i kort ton” Och en tjuvaktig drake tog det." Fyllde Lea i med en lätt rynkad näsa.

"Drakar har en förkärlek för glitter" medgav Snödroppe och tänkte tillbaka på den dag då en av hennes finaste takkristaller förlorats till en drakes giriga klor.

 

Rakel och Lea tittar tyst på varandra, sen ler de ett brett leende och vänder sig mot Snödropp."Hur som helst så har vi en uppgift till dig," fortsatte Lea. ”Som du ser så har vi dessa underbart vackra och eleganta stjärtfenor och de är utmärkta att simma fortare än någon sjömans båt kan gå, men draken bor högt uppe på en klippvägg dit ingen mänsklig fot eller sjöjungfrulig stjärt kan nå.” Lea drar upp sin stjärt ur vattnet och viker den snyggt tillrätta på stenen hon sitter på. 

 ”Där kan dina stripiga älvvingar komma till pass och är du dessutom stark nog att bryta sönder några iskuber till drinken så orkar du nog bära hem ett halsband också” sa Rakel och skrattade till. Lea tar upp en hårborste av snäckskal och börjar långsamt kamma sitt långa hår.  "Vill du hämta tillbaka det?"


Anmäl
2013-11-15 23:35 #22 av: Flickan

Det här är en jätterolig övning, och mycket nyttig, bra idé!!!

Jag kom in på denna tråd lite sent men här kommer iallafall min version på Del 1. vore kul med lite kritik och om ni har några bra tips på hur jag kunnat förbättra min tolkning av texten:)


Djupt inne i den lummigt grönskande urskogen bor Snödroppe. Med sitt vackra blonda hår som i uppkäftiga lockar ramar in det späda ansiktet med stora nyfiket blåskimrande ögon, skulle hon kunnat vara som vilken vanlig människoflicka som helst. De små sandalklädda fötterna vilar lätt mot barken på en av de högväxta ekarna. Snödroppe bär, liksom seden är hos hennes folk, en löst sittande tunika i olika gröna och bruna nyanser över ett par mossgröna tajta byxor. Iklädd skogens färger är hon inte lätt att få syn på om hon inte själv vill bli upptäckt.

Den största skillnaden mellan Snödroppe och en vanlig människoflicka är de två ljust blåskimrande vingar som ligger behagfullt hopvikta mot hennes rygg. Vingarna är hennes stolthet och lycka. De för henne vart hon vill, och lyfter henne högt över marken där frihetskänslan är stark. Den lockar henne ofta att med ett litet glädjetjut ta till en brant dykning så att fartvinden sveper undan de blonda lockarna och får den förbiilande luften att tjuta i öronen.


Så kom en av de där riktigt vackra försommardagarna när luften är tjock av blomsternas väldoft och darrar av fåglarnas ljuvliga kärleksförklaringar. Snödroppe lät sig dras med i lyckoruset. Lyckligt bars hon iväg på de väldoftande ljumma vindarna långt, långt bort, längre bort än vad hon någonsin tidigare flugit. Så smoningom ersattes den lätta blomsterdoften av en tung fuktig luft fylld med doften av salt och rutten tång. De lyckligt kvittrande skogsfåglarna byttes ut mot skränande sjöfåglar som cirklade henne nyfiket. Hon stannade till, för ett ögonblick slagen av häpnad och vördnad inför det vidsträckta havet. Vågorna rullade upp mot stranden där de bröts i vitt underbart vackert glittrande skum. Hon stannade kvar där uppe i luften och bara söp in hela den mäktiga känslan av havet, lika delar lugn och vildsinthet, dess nyckfulla behag skilde sig från skogens varma grönska men slog ändå an en djupt rotad känslosträng inom henne.


På några stenar som blänkte mörkt av tång och saltvatten kunde hon skönja två gestalter. De befann sig lite för långt undan för att hon riktigt skulle kunna urskilja vilken sorts varelser det var. Nyfiket närmade hon sig de båda silhuetterna och snart kunde deras starka röster urskiljas i vinden. De var inbegripna i en livlig diskussion, samtalet var både högljutt och litet hätskt i tonen och bars upp till den lilla älvans öron.


Nyfiken sjönk snödroppe sakta ner mot de båda grälande varelserna. Hon insåg snart att de båda var ett par vackra sjöjungfruer som satt uppflugna på den stora stenbumlingen med havets vågor rullande in över deras fuktglittrande kroppar. En silverfärgad fena piskade upprört till vattenytan för att ge eftertryck åt sin mörkt brunhåriga ägarinnas irriterade argument. Den andra sjöjungfrun hade långt rödskimrande hår som flätats i ett intrikat mönster, flertalet hårtestar hade lossnat då hon upprört skakade på huvudet och kraftfullt smällde till vattenytan med en stor bronsfärgad fena.


Plötsligt ryckte den rödhåriga sjöjungfrun förvånat till och stirrande undrande upp i luften på snödroppe som nu befann sig bara några få meter över huvudet på de båda.

”Vem är du?” utbrast hon.”och vad gör du här?” en misstänksam ton hade smugit sig in i hennes röst. Brunetten hävde sig lite högre upp på stenen och tog in den lilla älvan med blicken.


Snödroppe log sitt mest intagande leende och lyfte de späda händerna i en ursäktande gest.

"Åh, jag är bara en liten älva som råkade flyga förbi."

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.